Den urbana normen…

Jag har svårt för offerperspektiv. Man pekar ut kön, städer, ekonomiska system eller annat som norm och upplever sig själv som orättvist behandlad. Det är ett motmaktperspektiv som aldrig blir annat än pubertalt.

Begreppet den urbana normen handlar bland annat om hur självklart det är att bristen på skolor är en samhällsfråga i staden och en privatsak på landsbygden. Vi som bor på landet måste ordna allt det själva som är en självklarhet i staden – kollektivtrafik, teater, bensinstationer, äldrevård med mera. Men det har ju visat sig att det är bra, bara man kravlar av sig offerkoftan och slutar ligga på martyrmadrassen. Vi har tillgång till både natur, gemenskap och framtid.

Drömmen om staden är egentligen drömmen om gemenskap. Halva mitt vuxna liv har jag levt på Söder i Stockholm. Som stadsbo förväxlar man den stora mängden människor med gemenskap. Massan av ilande människor ger en känsla av att inte vara ensam men var än människor bor söker hon sig till sin by av likasinnade, vänkretsen. Problemet blir att vännerna, de likasinnade, bor nio tunnelbanestationer bort och att man likväl blir sittande i lägenheten.

Det var nästan chockerande socialt att flytta till en liten by. Här förhåller vi oss till varandra, man umgås över generationsgränser och med de oliksinnade.

Därför ska våra nya byar realisera drömmen om staden viket på djupet är drömmen om gemenskap. Länge leve den urbana normen!