Hjälp med analysen…förskolan Ior…

Vi bygger redan den första bredbandsbullerbyn i våra huvuden. Det kan vi eftersom en by är en mental fråga, en fråga om hur man förhåller sig till varandra. Det är endast i politisk och geografisk bemärkelse som en by består av ett antal hus. Det centrala för oss är att hitta nycklarna till fungerande sociala system. Genom dryga 30 år i ”demokratibranschen” har jag förstått ungefär vad som utmärker en fungerande demokrati. Jag har sett demokratier falla och ser att människors val av underordning är det stora problemet. De som väljer underordning tenderar att spela offer och är det något vi har svårt för är det att ställa krav på sådana personer. Vi tenderar snarare att tycka synd om dem och när man tycker synd om någon så tilltror man inte personen i fråga förmågan att ta hand om sig själv. Därmed förstärks offerpositionen vilket exploateras av proffsoffren.

Vi gjorde en omfattade studie över förskolan Eislan förändringar över tid och hittade vissa centrala aspekter på hur demokrati transformeras till hierarki. Nu letar jag ytterligare aspekter på liknande processer på andra håll. I helgen träffade jag Carina Carlén som arbetar på föräldrakooperativet Ior i Stockholm och skrev bifogade artikel men jag behöver mina kloka läsares synpunkter på den innan jag törs publicera den på Bredbandsbullerby-sidan här på fejan. Om du orkar alltså Bo NilssonTorbjörn MårdbergDitte Dahlin,Anette Linné.

Ior – uppgång och fall?

Jag har haft den enastående förmånen att ha haft tre av mina barn på Ior, en förskola på Söder i Stockholm. Carina Carlén har varit föreståndare där från januari -92. Vi träffas i hennes sommarstuga i Södertälje en höstdag 2017. Jag är besatt av tanken att försöka förstå varför Ior efter 35 år har transformerats från en fungerande demokrati till ett traditionellt föräldrakooperativ.
-Ior bildades -77 av tre familjer som behövde barnomsorg. De började med att ta hand om barnen hemma hos sig själva i ett så kallat trefamiljssystem där man fick en barnskötare av kommunen men ganska snart fick föräldragruppen syn på en gammal mjölkbutik på Metagatan på Söder som köptes och gjordes till dagis. Då tog man också in fler barn.

-Det byggdes en stark samarbetskultur där alla mammor och pappor var med på alla möten. Dessutom arbetade alla i verksamheten. Maten var viktig. Det gjordes långkok och föräldrarna gjorde semesterresor ihop, bland annat till fjällen, bekostade av verksamheten. Och det var höga diskussioner. Man la inget åt sidan utan alla debatter togs. I stadgarna föreskrevs konsensus.

-Runt 1990 flyttades verksamheten till Tideliusgatan vid Skåneparken och då anställes ytterligare en person så att det blev en förskollärare och en barnskötare i personalen förstärkta av två föräldrar som dels fanns i barngruppen och dels i köket. Då var det tio barn i gruppen som senare utvidgades till 12 och senare ännu fler.

Jag såg en lapp på ett stuprör på Söder 1992 där Ior sökte barn. Det stod att ingen avgift togs ut men att föräldrarna arbetade i verksamheten i stället. Det tilltalade mig och vi gick dit och informerade oss. Det lät perfekt och lite krävande.

När vi ansökt om plats fick vi komma tre eftermiddagar för att träffa alla föräldrar när de hämtade sina barn. Senare fick vi komma på en intervju där alla föräldrar var med. När vi godkänts fick vi gå en provmånad och barnen inskolades. Jag och Ditte jobbade två tillfällen var under den tiden. Aldrig hade någon blivit avvisad efter provtiden men vid ett tillfälle några år efter vårt inträde sa föräldragruppen nej till en familj. Det blev en mycket svår process. Föräldrarna såg problem med barnet men kunde inte säga nej på grund av det utan gjorde föräldrarna till problem.

-Jag var beredd att lämna mitt jobb, berättar Carina som endast vad adjungerad i styrelsen med förslags och yttranderätt. Vi tog ett nytt möte och kooperativet ändrade sig. Men en stor del av skadan var redan skedd. Efter den händelsen ändrade vi oss. Hade man börjat i verksamheten så fick man fortsätta.

-När jag som föreståndare var sjuk fick föräldrarna gå in för mig. Då blev det tre föräldrar och en personal. Föräldrarna hade en jourlista.

Det var krävande att ha barn på Ior. Dels arbetade vi i verksamheten och dels tog vi ansvaret för organisationen. Men vi fick dubbelt tillbaka. Föräldrarna var en grupp som hjälpte varandra även utanför verksamheten. På mötena prövades och stärktes våra relationer. Om man inte kunde komma på ett inbokat styrelsemöte, alla föräldrar satt i styrelsen, var man tvungen att ställa in hela mötet och försöka hitta ett nytt datum för alla 14 föräldrar. Nästan en omöjlighet. När Ann-Marie som var skådespelade skulle på turné fick hon begära tjänstledigt från sin föräldratjänst och hennes man arbeta hennes dagar. Men det var ingen självklarhet med ledighet. I efterhand förstår jag att demokratin var viktigare än de enskilda besluten. Den fungerande demokratins nödvändiga förutsättning är medlemmarnas närvaro. Och alla slöt upp bakom detta. Vid ett möte födde Lelle och Gabriella barn och kunde inte komma av naturliga skäl. Men de upplevde det själva som ett svek att inte kunna vara med!
Rekrytering skedde genom lappar på lyktstolpar och annan typ av annonsering i lokaltidningar. Det var bara söderbarn som började men någon flyttade från stadsdelen och fortsatta på Ior.

-Vid några tillfällen har vi haft ensamstående som till en början fick arbeta dubbelt, berättar Carina.

-Konsensus var särskilt viktigt vid anställningar och intag av barn. Då skulle alla ta ställning. Annat som var av mindre betydelse pratades i allmänhet fram.

Nolltaxan som infördes i barnomsorgen var ett steg mot upplösningen av ”det gamla” Ior. En del föräldrar hade motiverats av att man betalade sin barnomsorg med sitt arbete.
-Men lockelsen för många var främst delaktigheten i verksamheten, menar Carina.

Som föräldrar var det viktigt att hålla reda på rollerna. I verksamheten vi underställda personalen, på mötena var vi arbetsgivare. Dessutom blev de flesta goda vänner. Det gällde att veta i vilken egenskap man möttes.

-Det var ingen självklarhet för alla utan vi fick arbeta hårt med en del föräldrar för att hindra rolldiffusion, säger Carina.

-Runt 2010 blir vi pålagda av utbildningsförvaltningen att vi måste ha en liten styrelse. Det krävdes en ordförande, en ekonomiansvarig och en personalansvarig. Det viktiga var att det fanns en ordförande som kunde stå till svars, sa man. Tidigare hade vi haft funktionerna på pappret men mötet tagit det faktiska ansvaret.

-Det nya blev en fördel för mig som föreståndare. Det blev enklare. Samtidigt riktade också föräldrarna krav på sin ordförande.

Jag frågar om det var där Ior knäcktes.

-Det gamla Ior knäcktes faktiskt tidigare. Det skedde i och med att den totala närvaron inte längre krävdes utan föräldrarna bestämde att man kunde utebliva och ge mandat åt någon att företräda ens synpunkter.

-Många tror att det var införandet av den lilla styrelsen som sänkte det gamla Ior men det skedde faktiskt innan, just med införandet av den representativa demokratin.

-Den lilla styrelsen har hela tiden verkat för att alla beslut ska fattas av Iormötet men alla kommer inte. Verksamheten är punkterad.

Jag blir överlycklig av att höra Carinas berättelse. Den konfirmerar mina aningar och Bions teorier om grupputveckling. Förskolan Ior är i juridisk och formell betydelse en demokratisk organisation men de facto en traditionell hierarkisk konstruktion på det psykologiska planet. I varje grupp finns alltid minst två grupper närvarande skulle nog Bion ha sagt. Han finns inom den så kallade Tavistocktraditionen.

Det som har hänt är att underordningens alla klassiska maktmekanismer har kommit fram som inte fanns på gamla tiden, skitsnack, bildande av mindre grupperingar, försök att köpa sig fria från ansvar till exempel städning. Förr fanns det också grupperingar men alla diskussioner fördes upp på det gemensamma mötet som var gruppens egna inre legitima auktoritet.

-Även på gamla tiden fanns det medlemmar som försökte underordna sig för att slippa ansvar, säger Carina. Det är en stark kraft hos människor. Och det funkade till en viss gräns men eftersom alla möttes på månadsmötet gick det inte att mörka ut sig. Det fanns inga möjligheter att skylla dåliga beslut på någonannan. Där togs beslutet i konsensus och i gemensam ögonhöjd.

 

-Föräldrarna hade också en aktiv konflikthanteringsplan med en etik som bland annat sa att om man hade synpunkter på någon gick man alltid direkt till den personen, aldrig till någon annan.

-Nu väljer jag att inte delta på alla möten. Det kan kännas meningslöst att sitta med några få föräldrar. Föräldrarna bygger inte längre medvetet ett gemensamt ”vi” kring verksamheten. Vi har blivit för stora, för splittrade. Vi är för många i personalen, vi hinner inte svetsa ihop oss. Alla föräldrar uppfattar sig inte som ansvariga, suckar Cartina.

Jag tänker på kompisen Ola på Ior på 90-talet. Han ville verkligen helst av allt kasta pil och dricka öl på en pub. Detta lyste om honom på mötena. Ibland sjönk han ner i stolen för att komma undan men när det var dags för beslut gick det inte att mörka. Då krävdes ett ja eller nej av alla. Underordning var inte möjlig eftersom det inter fanns några möjligheter att undandra sin person från mötet. Det blir uppenbart för mig att i samma ögonblick som Iormötet beslutar att man kan lämna mandat åt någon att företräda sina synpunkter på möten så är demokratin förlorad. Demokrati är inte möjlig i ett helt land men våra försök till demokratiskt styre är det bästa vi har.

Närvaro är en nödvändig förutsättning för en fungerande demokrati. Den fysiska närvaron är en självklarhet men det krävs också att lilla hjärtat är med liksom hela det övriga mentala paketet.

Vi förstod nog inte alltid själva det unika med det gamla Ior. Men en gång vart vi på möte med andra föräldrakooperativ på Söder. Det var styrelseledamöter från olika dagis som träffades och vi fick höra om motsättningar, föräldrar som inte gjorde sina plikter och massa annat som lika gärna kunde komma från någon bostadsrättförening, båtklubb eller kolonilottsmöte. Vi bara log. Det där var inte vår värld. Men vi sa inget. När människor är omedvetna om sin demokratiska inkompetens finns inget att säga.
-När vi sitter och pratar känner jag hur mycket jag saknar det
gamla Ior, säger Carina och tittar på mig.

Jag frågar försynt vad som är romantik och nostalgi i detta uttalande.

-Då var jag i samma ålder som er föräldrar. Kanske har det betydelse. Idag känner jag distans. Jag är äldre. Jag känner mognad i förhållande till föräldrar som pratar om musik eller fenomen som jag aldrig har hört talas om. Jag är inte med i tiden på samma sätt. Men jag behöver inte vara mitt i längre. Jag behöver inte förhålla mig till allt.